Piratpartiets ihåliga argument

Leksakspartiet Piratpartiet jämför gärna med biblioteken när de diskuterar det orättvisa i att kriminalisera de som utan tillstånd kopierar upphovsrättsligt skyddat material, de s k fildelarna. Argumenten tycks vara något åt det här hållet: Eftersom man gratis kan låna (och läsa) böcker på biblioteken bör man gratis kunna kopiera (och se, och lyssna på) film, musik, och annat upphovsrättsligt skyddat material.

Detta argument är egentligen en förolämpning mot min intelligens, och jag tvivlar på att ens leksakspartiet hade kunnat framföra det om man i stället för kopiering av film diskuterade stölder av DVD-skivor från Åhlens. Men efter att ha sett en företrädare för partiet utan att ifrågasättas framföra sitt budskap i nationell TV härom kvällen är det nu min sorgliga plikt att motbevisa argumentet, en gång för alla.

Den första, och kanske viktigaste, skillnaden mellan bibliotekens hantering av böcker och fildelarnas hantering av filmer är förstås att samtliga böcker på biblioteken har köpts in lagligt, med förlagens goda minne. Att förlagen får betalt är en självklarhet; skillnaden mot ett "vanligt" bokköp är att man även räknat med att fler läser böckerna än bara inköparen och personer i dennes omedelbara närhet, och således finansieras denna extra bit med en separat avgift. De filmer som läggs ut på asiatiska servrar eller styckas upp i Bit Torrent-filer är däremot olovligen kopierade, utan upphovsmännens vetskap eller tillstånd. Inte sällan är de stulna från ett klipprum eller mixerstudio, eller olovligen filmade under en förhandsvisning på en biograf.

Ska hanteringen av biblioteksböcker jämföras med fildelning vore det därför mer realistiskt med ett scenario där böckerna först olovligen kopierats, efter att dessförinnan ha stulits från förlagens lagerutrymmen eller från bokhandlare, och först därefter erbjudas till utlåning. Alltsamman, förstås, utan förlagens eller författarnas medgivande eller kontroll.

Ett mer realistiskt scenario vore förstås om vem som helst kunde stå för utlåningen, i direkt strid med de copyrightnotiser som normalt finnes i bokens inledande sidor, eller att man först tog sig till ett bibliotek för att masskopiera de böcker som finns där, och därefter ge bort dem till andra.

Och slutligen, för att ytterligare spetsa jämförelsen, vore det realistiskt om var tredje kopia försågs med bladlöss och termiter, som efter färden till den egna bokhyllan snabbt förökade sig hemma hos den stackars fildelaren, förlåt, bokmalen.