Draken dör men ingen bryr sig?

För 11 år och fyra månader sedan ringde en kollega från det lokala fackförbundet till mig under sena kvällsrundan på Draken och sa att det pågick förhandlingar för att stänga biografen, som då drevs av SF. Jag blev förfärad, naturligtvis, och ringde genast upp herrarna Claes Gunnarsson och Gunnar Bergdahl på Göteborg Film Festival. De var likaledes förfärade, båda två, men då det precis stundade festival visade det sig vara om inte enkelt, så i alla fall fullt möjligt, att samla ihop finansiärer och entusiaster för att rädda bion.

Bland annat såldes det 713 biograffåtöljer, maskinrumsdörren, pelaren i nedre foyer, ridån, och mycket, mycket annat, till hugade spekulanter och Draken-entusiaster. 1000 pix per skalle, och allt de fick var omnämnanden på donatortavlan och, i 713 fall, mässingsskyltar på stolsryggarna. Mässingsskyltar, som med åren blivit både färre och fulare då Draken under snart tio år kört film för Göteborgs stads skolungdom och många av dessa tagit med mer ut än vad de fått med sig in.

Men då, 1995, pratade Claes Gunnarsson inför entusistiska Draken-vänner om hur biografen skulle stå på ett antal "ben" (hojta till om du känner igen något); Göteborg Film Festival, förstås, men också skolbion, många specialarrangemang i kulturens tecken, samt Cinemateket, SFI:s satsning på filmkultur för massorna. SFI var under just den sommaren i behov av nya lokaler, då Biopalatset snart skulle ersätta Sandrews sexsalongers missfoster i Nordstan där SFI hade andel i en skokartong, och Cinemateket ingick helt enkelt inte i Sandrews nya ekvation.

Sedan hösten 1995 har Draken således kört Cinemateket regelbundet, till slutet av våren 1999 tre dagar i veckan, och det är i mångt och mycket tack vare Draken som Cinematekets siffror har lyfts från det sorgliga dussinet i Nordstan till, i några fall, ett fullsatt Draken. Det är Draken som gjort Cinemateket till vad det är idag, Draken och publiken som älskar att se film på Draken.

Men nu är det slut, för Claes Gunnarsson pratar numera hellre om de "ben" som Capitol ska stå på från och med i höst, där ett av benen är Cinemateket-visningarna i Göteborg, alla Cinematekets visningar, inklusive de som tills nu körts på Draken. Därmed kan Claes hindra sin fina gamla porrbiograf från att bli ett hyreskomplex eller en kvarterskrog (för ingen har väl intresse av vare sig Lindex, Burger King, eller en loppis á la Victoria sommaren 2002 på Skanstorget?), åtminstone under det närmaste året.

Men var är Drakens ben? Vem bryr sig om Draken, vem ser efter Drakens intressen?

SFI ville lustigt nog inte att flytten av Cinemateket till Capitol skulle bli offentligt förrän tills höstens Cinemateksprogram kommer ut, "som en nystart" tror jag att det hette, eftersom SFI var rädda för att få skulden. Det skulle låta mycket bättre om Folkets hus, den onda hyresvärden (sarkasm, red.anm.), kunde förbli skurken i dramat, med hyreshöjningar och annat elände som Göteborgarna, visa från det dussinet biografer som fått slå igen under det senaste decenniet, innerst inne vet bär all skuld.

Men att Draken nu smygstängs (hur ska man annars tolka det faktum att Draken blir av med sina sista reguljära visningar men alla håller tyst om det?) är inte Folkets hus fel. Fråga t ex Eurostar, som trots mycket fördelaktiga hyresvillkor inte fick snurr på sin verksamhet på Draken förra året, mest på grund av en närmast kriminell blåögdhet. Det ligger inte i Folkets hus intresse att driva bort kunderna, tvärtom. Detta vet SFI, som också vet vilka som bär den egentliga skulden, och som därför ville hyscha om hela affären tills höstens program kommer ut.

Nystart, ni vet, och nya ben att stå på.